Det är värdelöst att prata, skratta, inte skratta, tugga, vara spontan och göra något konstigt med munnen eller kyssas. Allt blir liksom 10 gånger sämre. Bara för att det känns som man är så sjukt klumpig, ful och otrevlig. Jag har aldrig haft något emot tandställning på någon annan, men när det kommer till mig själv blir jag jättemycket mer nojig. Syns den mycket? Blir jag fulare? River jag sönder Henrik? Bländar jag folk på gatan? Har jag knölig överläpp? Luktar jag metall? Frågorna är många, vissa halvfåniga och vissa riktigt allvarliga och jag har inga svar. Klart ingen säger till en att man ser ut som en robot från mars eller att man smakar sjukt mycket stål. Och kanske är det bra, jag vill nog inte höra hur långt ner jag just sjönk på snyggstegen. Eller kanske vill jag det? Jag mår i alla fall dåligt över synen i spegeln, jag mår dåligt när jag känner hur överläppen halvt fastnar efter att jag har lett, jag mår dåligt över hur mycker mer tid jag måste lägga ner på denna skit och jag mår dåligt över allt som ska försöka få det att bli bättre. Jag vet att det blir fint sen men jag har aldrig ens haft komplex över något så fånigt som mina tänder, och då blir det bara jobbigt. Jag vill helst att folk ska ignorera det. Men ändå inte, för såhär ska jag ju inte se ut. Det är något som är annorlunda, jag vill inte att folk ska verka som om jag alltid sett ut såhär. Jag vet inte vad jag uppskattar, folk driver med mig redan och tycker så synd om mig. Men vad hjälper det mig? Jag vill inte tyckas synd om, även om jag vill det. Jag vill inte att folk ska ta det så lättsamt, men samtidigt hade det nog varit värre om alla var sjukt allvarliga runt det. Visst är jag jobbig? Jag vet ju inte ens själv hur jag känner. Men en sak vet jag, det är hemskt att se mig i spegeln eller att vilja göra något så gärna men det bara känns fel och gör ont. Något är i vägen och det ska inte finnas där. Något gör en orolig och nervös för att det ska förstöra för någon annan. Något får mig att inte slappna av och bara göra så jag alltid gjort, nej istället fokuserar jag på hur lite det ska synas och kännas så att ingen annan ska drabbas. Och ja, nära på att gråta har jag varit flera gånger idag, no wonder.

Förlåt att jag är så sjukt jobbig och irriterande. Jag måste bara skriva av mig, och sen ska jag försöka hålla det för mig själv. Det finns viktigare, tyngre saker, som jag inte delar med mig till andra. Saker som jag inte vill ska läcka ut, som jag inte vill prata om för då brister allt. Det man inte dör av gör en starkare sägs det, men frågan är om det verkligen stämmer. Ska man ignorera allt och låta livet gå vidare? Jag struntar inte i någonting, men jag håller saker för mig själv. Då är småsaker som detta bättre att klaga på. Det blir liksom som att släppa ut en del av allt. Fastän det inte alls är så. Jag vill inte att det ska spricka, allt har varit bra som det var. Det blev bara så sjukt mycket jobbigare när jag såg mig i spegeln och insåg hur ful jag var. I mina ögon. Det kommer inte hjälpa hur mycket någon säger till mig att det inte märks, att det inte är farligt eller hur fint det blir sen. Jag kommer ändå låtsas som att jag tycker att det är okej. Men egentligen vill jag inget hellre än att bara gömma mig, aldrig prata eller le, strunta i detta och låta mina tänder växa sneda och fula. Skit samma om jag är ful när jag är fyrtio, det är nu det spelar roll. Just nu, i denna åldern, har man ändå mycket komplex över allt och ingenting och då behöver man ju inte fokusera blicken på något som man aldrig brytt sig om. Jag antar att ni inte förstår någonting av vad jag menar men det var inte det viktiga, jag vill bara ha något att göra istället för att ligga och fundera och sedan ändå fundera på samma sak imorgon igen och inte komma på något vettigt. Nej, jag är inte deprimerad. Nej, jag är inte dum i huvudet heller, eller en uppmärksamhetstjuv. Hade jag velat få er att tycka synd om mig hade jag kunnat skriva betydligt mycket värre saker. Jag hoppas bara att jag ska slippa tänka på detta så mycket, även om jag påminns om det jämt, genom att ha sagt det jag vill säga en gång och inte mer. Många tycker säkert att jag är fånig men okej, tyck det. Någon gång borde väl jag också få klaga och denna gången är nu. Tack.

Åh, låt denna tandställning verka gånger 1000 så att den inte behöver sitta mer än ett par fjuttiga månader. För min, Henriks och alla andra som måste titta på migs skull. Nu ska jag försöka att sluta klaga, gå och sätta på vax på de vassa sakerna som pryder mina tänder och gå och lägga mig. Ska sova tills jag vaknar på en bra sida, och sen ska jag tänka på de som gör mig glad hela dagen. Så att jag slipper känna mig ensam och ful.